Äntligen kom jag tillbaka till de vackra urskogarna i Rondônia, Brasilien.

I Alto Jamari var uru-eu-wau-waufolket glada, stolta och starka.

De har ägnat stor energi åt sin produktion, och har stor försäljning av kaffe, farinha (ett slags manniok-mjöl som äts vid varje måltid), majs och copaibaoljan som de utvinner ur träden. De har dessutom ett stort antal fruktträd i sina planteringar, och går ständigt och suger på en apelsin eller en cupuacu-frukt.

Elaine med välnärd liten kille

Skillnaden i hälsa var stor. Sedan sjuksköterskan, finansierad genom er, kom har ingen dött, alla spädbarn har överlevt och fler har lyckats få barn. De som var sjuka i tuberkulos har blivit starka, antalen diarréfall har gått ned med 90% och influensafallen har minimerats likaså. Strax innan vi kom hade barnen börjat bli förkylda. De blir ofta mycket mer sjuka än vi när de blir förkylda, men Elaine, sjuksköterskan, lyckats minimera spridningen och alla var friska när vi var där.

Några av barnen i Alto Jamari

Jag blev väldigt imponerad av Elaines arbete. Hennes hydda besöks hela tiden av olika uru-eu-wau-wauindianer, mest barn men ofta också vuxna, som kommer för att småprata lite eller fråga någonting. De delar mat och berättar historier. Hon lägger ned stor energi på att dokumentera allting: varje familj har en egen mapp där hon skriver ned allt som händer. Hon skriver ned varje besök i staden, hos sjukvården i staden och varje medicinering. Hon vet i stort sett allt som pågår och hur de känner sig.

De yngsta barnen kontrollerar hon dagligen, samt ett antal vuxna som har problem med blodtrycket. Barnen är stora och starka i byn, speciellt jämfört med tidigare.

Boroí får sjukgymnastik av Elaine

Speciell omsorg tas om Boroí, den flicka som blivit delvis förlamad som sviter av sin meningit. Elaine gör sjukgymnastik på henne varje dag, och ett par gånger i månaden får hon hjälp av en expert. Elaine försöker lära ut gymnastiken till Boroís föräldrar, hittills med begränsad framgång på grund av kulturella skillnader (det brukar alltid vara medicinmannen som gör alla behandlingar).

Preventiv medicin

Uru-eu-wau-wau är ett samlar- och jägarfolk av tradition, men lever sedan kontaktskedet för 25 år sedan i byar nära reservatsgränsen. Det innebär att deras traditioner gällande hygien är drastiskt annorlunda, och det tar lång tid att lära sig. Till exempel måste man nu se till att organisera toalettbesöken. Tidigare har man aldrig använt vare sig salt eller socker, och tänderna och blodtrycket har blivit bra mycket sämre sedan det introducerades i kosten. Plastförpackningar, batterier och påsar slänger de runt sig och tror det skall multna bort, men istället drar det till sig råttor som i sig sprider sjukdomar. Det är ett problem man ser runtom i utvecklingsländerna. Elaine har en stor och svår uppgift, och det är svårt att på rätt sätt lära ett folk med så pass stor integritet som uru-eu-wau-wau. Strax innan jag kom på besök hade hon haft en kurs i sopsortering, med stor framgång. Alla var inspirerade, och barnen berättade glatt om vad de lärt sig.

Elaine har även haft kurser i näringslära, i huskurer där hon tar uru-eu-wau-wau själva till hjälp då många medicinalväxter finns i närheten, och i sexuellt överförbara sjukdomar.

Barnen hälsar på Elaine många gånger om dagen.

Byns hövding råkade ut för en olycka i vintras, då ett gevär brann av i hans hand. Han fick ett stort hål i handen och han höll på att förblöda. Tack vare Elaine överlevde han, genom att hon band om handen, tog en bil längs den översvämmade vägen med halvfallna broar till staden många timmar bort. Hade hon inte funnits där, hade han med största säkerhet dött. Nu visade han upp sin hand, som ännu inte är helt återställd, men på god väg att bli det genom hennes dagliga sjukgymnastik.

Alla är innerligt tacksamma över att hon finns där, en närvaro som räddar och förbättrar liv varje dag under året.

Teresa Soop, juli 2008